Jag behöver den där skatten. Jag kan få den. Jag måste ha den. Den är min.
Jag redigerar intervjuer med coola forskare. Vi har bl a frågat vad som är feministisk forskning, om de är feministiska forskare, och hur de kom in på det. Flera stycken berättar liksom skattjaktshistorier: När jag kom in på feminism var det nytt och hett, eller det var som en nyckel jag väntade och letade och till slut, ja till slut hittade de dessa perspektiv som de kunde använda för att förstå vår värld.
Jag blir avundsjuk av upplevelsen av det dålda åtråvärda och frågar mig hur min relation till feminismen ser ut. Jag har typ alltid definierat mig som feminist och varenda sunkig självhatande åsikt jag bär stoppar jag utan att tveka in i det begreppet. Jag och lars leionborg och poppojkarna och GP och alla professorerna tycker kvinnors rättigheter är så viktiga trist bara att kvinnorna aldrig kan skärpa sig. Det får plats med så mycket kvinnohat i feminismen e detta verkligen den skatt jag söker?
det e kanske lättare nu ett antal år senare. varje nummer av studenthåletidningen kritiseras genusperspektiv i utbildningen. (även den allra nyaste student vet vad som e genusperspektiv: kodorden detta kommer inte att komma på tentan avslöjar det direkt.) min uppsatskompis varnas för att skriva med mig du vet väl att hon är... feminist? Samtidigt som fantastiska brudar lär mig att vissa av mina resonemang leder illa, skadar mig och andra, kan ersättas med smartare tankar.
Gilman berättar att han började sin utforskning av judiskt självhat (Jewish self-hatred. Antisemitism and the hidden language of the Jews. 1988) när han undervisade en kurs om 1800-tals stereotyper av kvinnor. Hur svarade kvinnorna? frågade en student. Oh, på massa olika sätt, allt möjligt, från internalisering till öppna protester, flummade Gilman. Men alla svarade , gjorde de inte... funderade studenten vidare. Och Gilman upptäckte att detta självklara sällan undersöks, och skrev sin bok.
Feminism kan vara ett vetenskapligt perspektiv, en politisk kraft, en innehållslös markör eller en identitet. För kvinnor är feminism alltid också ett sätt att förhålla sig till dehumaniseringen av oss. Vi kan inte inte förhålla oss till den. Förstås. Jag upprepar det självklara. Jag har bara inte tänkt så förut. När jag kämpar för att fylla detta >>feminist<< med mening fyller jag inte på med nytt där det förut var tomrum, jag byter ut självhatsfilosofier mot sånt som hjälper mig överleva.
Jag blir avundsjuk av upplevelsen av det dålda åtråvärda och frågar mig hur min relation till feminismen ser ut. Jag har typ alltid definierat mig som feminist och varenda sunkig självhatande åsikt jag bär stoppar jag utan att tveka in i det begreppet. Jag och lars leionborg och poppojkarna och GP och alla professorerna tycker kvinnors rättigheter är så viktiga trist bara att kvinnorna aldrig kan skärpa sig. Det får plats med så mycket kvinnohat i feminismen e detta verkligen den skatt jag söker?
det e kanske lättare nu ett antal år senare. varje nummer av studenthåletidningen kritiseras genusperspektiv i utbildningen. (även den allra nyaste student vet vad som e genusperspektiv: kodorden detta kommer inte att komma på tentan avslöjar det direkt.) min uppsatskompis varnas för att skriva med mig du vet väl att hon är... feminist? Samtidigt som fantastiska brudar lär mig att vissa av mina resonemang leder illa, skadar mig och andra, kan ersättas med smartare tankar.
Gilman berättar att han började sin utforskning av judiskt självhat (Jewish self-hatred. Antisemitism and the hidden language of the Jews. 1988) när han undervisade en kurs om 1800-tals stereotyper av kvinnor. Hur svarade kvinnorna? frågade en student. Oh, på massa olika sätt, allt möjligt, från internalisering till öppna protester, flummade Gilman. Men alla svarade , gjorde de inte... funderade studenten vidare. Och Gilman upptäckte att detta självklara sällan undersöks, och skrev sin bok.
Feminism kan vara ett vetenskapligt perspektiv, en politisk kraft, en innehållslös markör eller en identitet. För kvinnor är feminism alltid också ett sätt att förhålla sig till dehumaniseringen av oss. Vi kan inte inte förhålla oss till den. Förstås. Jag upprepar det självklara. Jag har bara inte tänkt så förut. När jag kämpar för att fylla detta >>feminist<< med mening fyller jag inte på med nytt där det förut var tomrum, jag byter ut självhatsfilosofier mot sånt som hjälper mig överleva.
Labels: feminism
posted by kamikaze at 5:33 AM
5 Comments:
Det finns ett litet stycke i Krilontrilogen av Eyvind Johnson, som för mig kom att symbolisera vad "feminismen" som tankeverktyg gjort med mig. Att det slutat fungera som överlevnadsverktyg och pressat mot botten. Sen har jag sakta börjat omformulera det som att det var individperspektivet som var en börda och att feminismen rymmer så mycket mer.
Krilon säger:
Många människor lever starkt och friskt också under världstrycket därför att de känner, även om de inte vet, att de endast är en av de många millioner mänskopelare som bär upp det och att om de sviktar så betyder bördans ökning på de andra pelarna inte så mycket i det stora sammanhanget. De känner att de inte är ensamma. Men det finns andra som tycker att hela tyngden av världens öde vilar på dem personligen, att problemen kräver /deras/ lösning, att varje konflikt av världsformat tvingar dem att ingripa, att varje krig först mot dem personligen eller av dem personligen i den mån de hatar eller sympatiserar med de makter som är inblandade. De är ensamma med gudarna, ensamma mot härskarna, världens öde är beroende av dem, de är ensamma. Det finns många sorter, många slag av sådana nyanserade mänskosjälar, och de saknar det gemensammas trygghet eller relativa trygghet utan att därför stå i opposition mot gemensamheten. I stunder av trötthet, då den samlade världsmassan trycker dem med hela sin tyngd, böjer de sig undan, viker undan, flyr. Några flyr in i det sakliga, det begränsade eller korrekta och svarar rätt på tio frågor och får kraft till det genom att inta alls försöka svara på tusen andra; de utesluter världen och låter tanken spela ett litet solo på en behaglig melodi, och fantasin, matad med sin förutsättning som är kunskap, vetskap, får leka; eller också sysslar de med de små bekymren, de närliggande personliga eller de yrkesbetonade. I morgon väntar världen igen: den har inte brakat samman för att de dragit undan sitt stöd, och det vet de, men tyngden av dess öde är kvar."
menar du att feminism för dig var (/är) en upplevelse av att vara tvungen att vara bättre (och starkare och radikalare osv osv) än du orkar?
det e intressant, om jag förstod dig rätt, att feminism+individfokus kan bli så tungt.
jag tänker att det är omöjligt att inte ha en (politisk) position till kön och till sig själv som könad. och då e feminism bland det minst onda. någon form av respons på hatet mot kvinnor kommer vi att ge. men feminism som rädda-världen-ideologi som du beskriver det måste väl vara delvis nåt annat, och låter übertungt.
fan, politik oavsett form e trist och tröttande tycker jag (förhoppningsvis just nu). jag har ingen lust alls.
hoppas allt e väl med dig. (och din relation till "världstrycket" ;-) kram
just så, fast rädda-världen låter ju onekligen fånigt. "Ett moraliskt imperativ" kanske inte blir så mycket bättre, men nånting ditåt. Politik är ju jobbigt. Klart man önskar att man kunde spänna av och helst bara råka leka fram en bättre värld, (i förbifarten när man ändå bara gör det man tycker är roligt)...
håhå.. nåja, läget är lugnt, du skriver bara så fin blogg så att man råkar klicka iväg fåniga kommentarer innan man hinner sansa sig. :)
nej! jag älskar kommentarer, särkslit när de e intressanta och innehåller sjok av text. "rädda-världen" liknelsen va kanske drygt gjort av mig. men jag tycker att det där krilon-utdraget var helt smockfullt av moraliskt imperativ. världstrycket e liksom givet och frågan är inom de ramarna - hur ska individen förhålla sig givet världstrycket? alltså typ majoriteten av livsfilosofier (som jag hör runt mig iaf) hamnar utanför även det första sättet att leva. vi verkar ju ge oss själva och varandra rätt att vara små fritt svävande atomer, med plikt mot typ våra barn. då tycker jag till och med rädda-världen-tungt känns rimligare.
Post a Comment
<< Home